fan för dig.
Det är som att du lever i mig, fräschar upp mitt minne för ett tag.
Vill inte vara med i denhär leken längre.
Saker vi sa.
Saker vi gjorde.
Platser vi besökte.
Musik vi lyssnade på.
Jag hade lyckats glömma, alla känslor var borta.
Men sen kom snön, och förstörde allt.
Den påminner mig om dig, hela tiden.
Och det satte igång allt annat.
Så nu är du med i allt jag gör igen.
Och all jävla musik jag lyssnar på.
Och allt alla säger hela tiden.
Och alla platser jag besöker.
ÖVERALLT.
Du. Är. Överallt.
Det komiska är att du verkar glömt mig helt.
Jag finns inte längre för dig.
Jag förstår inte hur en människa kan fungera så, men tydligen.
Som att du inte minns mig.
Som att du inte minns det vi hade.
Men man kanske inte minns på samma sätt om man inte känner alls så längre.
Det vet ju inte jag.
För jag känner.
ALLT.
Det strömmar mot mig som ett stort stim småfisk.
Oundvikligt, snabbt som satan.
Som ett knytnävsslag i magen.
Och jag faller till marken.
Träffad av min egen sårbarhet.
Jag kryper ihop.
Gömmer mig i mig själv.
Hoppas att ingen ser rakt igenom mig.
Det är fruktansvärt tillfredställande att skriva sånthär.
Det är som att få ut ilska och sorg.
.. Utan att behöva gråta eller slåss.
Tillfredställande.
Jag vill bara stänga ögonen.
Vakna upp till en annan verklighet.
En verklighet där du inte sviker.
En verklighet där jag inte bryr mig om att du sviker.
En verklighet där jag inte behöver dig, alls.
Varken behöver dig, eller känner något.
För det hade varit en himmel.
För jag vill inte känna något för dig.
Inte kärlek.
Inte hat.
Inte besvikelse.
Inte ledsamhet.
Inte frustration.
Inte något.
Förutom likgiltighet.
Ah, nu ska jag bara gå och stupa ner i sängen.
Hela den här kvällen har varit som en repris av allt vi haft.
Hoppas jag slipper dig i mina drömmar.
För där är du inte välkommen.
emilia