ENSAM
Ibland känner man sig sådär ensam. Sådär liten och svag.
Nu till exempel.
Det finns så många frågor jag vill ställa mig själv, så många frågor som jag aldrig kommer att kunna besvara.
Varför orkar jag inte? Jag förstår verkligen inte varför all min ork bara kan glida iväg sådär. Det är så svårt att styra - helt omöjligt.
Jag vill så mycket, men var är min ork? Jag lägger all min energi på saker jag inte behöver. Fast som ändå blir viktiga på något vis. Ljusa stunder kan vara när jag tar fram min kamera, när jag lyckats med något men inte förstår hur, och när jag får pussa på världens finaste Cesar.
All annan tid glider bara bort. Jag sitter vid datorn, kollar serier, slötitttar på tvn, sitter och stirrar ut i luften. Jag kan inte förstå var all tid tar vägen. På sätt och vis gör jag allt för att fördriva tiden på lättast vis, men samtidigt flyger tiden iväg från mig. Jag har ingen makt, jag får inte bestämma.
Inte heller har jag makten att komma ihåg viktiga saker, och inte heller förmågan att komma ihåg att titta i kalendern, förutom när jag faktiskt är i ljusa stunder. Så många timmar som går åt ingenting, som bara går åt.
Men jag vill ju inte leva såhär. Det bara blir så.
Noll disciplin, noll självkänsla.
Vafan?
Hur tar jag mig vidare?
Det går så många dagar med ogiltig frånvaro i skolan, helt enkelt bara för att jag inte orkar gå dit. Ibland sjukanmäler jag mig. Det är när jag får dåligt samvete.
Stackars skolan, stackars mig.
Hur i hela helvete ska jag kunna plugga vidare? Tanken skär som en nyslipad kniv i själen varje gång den dyker upp i mitt huvud.
Och självklart blir jag distraherad, så nu skiter jag i dehär.
Over and out.