ATT SKRIVA DAGBOK
Hm. Sitter och skriver svar på frågor om min utomlandspraktik, som min lärare vill ha in någon dag nu i veckan. Funderar över hur det egentligen var där, vilket jag ju gjort så himla många gånger förut. Många gånger har jag bara tänkt att det var jobbigt, eftersom jag kom lite i konflikt med familjen, men när jag tänker efter ordentligt så saknar jag dem till och med litegrann.
Jag tror det är aningens lättare för mina båda vänner, som var på Irland samtidigt som mig, att skriva om dagligt arbete och sådant, eftersom de båda skrev en väldigt utförlig dagbok – det gjorde inte jag! Och det är egentligen det jag fick en sån lust att skriva om nu, så det är därför jag faktiskt skriver nu överhuvudtaget.
Jo, för jag tänkte på det där med mig och att skriva dagbok – och mitt totala failure på Irland. Dagboksbiten då.
För jag har ju skrivit dagbok i hur många år som helst. Första dagboksanteckningen jag har hittat är från 2002, tror jag. På den tiden skrev jag bara om saker som hände precis då – typ ” Hej dagboken, nu sitter jag i bilen på väg hem till Sigrid, och idag ska jag virka en grytlapp.” That kinda thing, liksom. Men med åren har det ju blivit ganska meningslöst att skriva vad det är jag sysslar med i den skrivande stunden, eftersom jag inte ens själv är särskilt intresserad av att dela med mig av det. Och mitt framtida jag har inte heller så himla stor nytta av att jag, till exempel, idag måndagen den första oktober 2012 har ätit en skitgod morotskaka och sitter och pluggar, liksom. Nej, när jag skriver dagbok nuförtiden är det sällan jag skriver när vad jag hittar på med. Förutom om det är något speciellt som händer. Typ att jag ska till Operan i Malmö imorgon med kören och titta på Evita. För det är ju ganska coolt, och lite kul att komma ihåg.
Nej, back to my point. Att skriva dagbok för mig, är ett sätt att ventilera sina tankar, utan att behöva berätta dem för en enda levande själ och bli dömd av någon annan än sig själv. Och så blir tankarna mycket mer levande, och ibland gör det att man till och med blir lite osäker på sig själv. Och herrejisses, vad skönt det kan vara att skriva ibland. När man behöver tänka igenom någon som man inte vill dela med sig till någon annan, utan bara vill kunna bolla tankarna lite. Då är det så fasligt skönt att bara kunna ta en penna och skriva ner det. Ja, en riktig dagboksmänniska är jag. Fast ändå inte. För jag är sämst på att följa en regelbunden dagboksskrivning – och kanske är detta för att ju som jag sa inte skriver om vad som händer ikring mig, utan bara om saker jag tänker och känner, och sådant behöver oftast inte uppdateras särkskilt ofta. Om det inte är sådär särskilt komplicerat och klyddigt och gör att jag måste skriva samma saker sådär om och om igen för att försöka komma fram till något vettigt överhuvudtaget. Oftast brukar jag inte komma fram till något ändå, men det är ju en helt annan sak.
Nej, men det jag satt och tänkte på från början, innan jag började skriva, var att Elin och Sandra förmodligen har det lättare att skriva om arbetsuppgifter, eftersom de båda förde anteckningar på vad de gjorde typ varje dag, vilket jag inte gjorde alls. Jag skrev någon gång då och då om det hade hänt något speciellt, om jag hade gjort något intressant eller om jag mådde väldigt bra eller väldigt dåligt. Men det var ju inte så lärarna ville ha dagböckerna! De ville ju ha dem som de andra skrev dem. Och jag känner mig lite halvkass. För jag har inga riktiga dokumentationer över vad jag egentligen gjorde från dag till dag på min praktik, eftersom jag inte tänkte på att föra en sån dagbok.
Emilia, du är en idiot ibland!
Och nu borde jag sluta skriva om detta, för jag tror att om det överhuvudtaget är någon som orkat läsa allt jag skrivit nu, så har nog den personen också förstått min poäng. Hoppas jag i alla fall.
Over and out.
Nu ska jag försöka göra något vettigt, alternativt titta på OC eller sova.