MIILAPOWER

Nu ska jag göra något jag inte gjort på väldigt länge.

Skriva.

Varför?

 

This one is for you, my love.
Lyssna på denna medan du läser.
Har suttit och lyssnat och sjungit till den här när jag skrivit.

 

 

När Cesar dök upp i mitt liv första gången, var det första gången på väldigt länge som jag fastnade för en persons utseende sådär på direkten. Kanske första gången någonsin. 

Tankarna jag kommer ihåg att jag tänkte kanske inte är de mest romantiska någonsin, men en bra början. Jag minns hans armband, det är nog det starkaste minnet. Konstigt egentligen. Och jag minns hur snyggt tajt tshirten satt över hans armar, och att han i övrigt var snyggt klädd.

Andra första intryck var hur artig och trevlig han var. Redan då tyckte jag att det var något väldigt speciellt med honom.

Andra gången vi träffades var samma kväll. Det var då jag insåg att det var något med Cesar som gjorde att jag drogs till honom.

Jag är en person som under utekvällar kan på något vis komma på mig själv med att sikta in mig på en speciell person. Det har aldrig hänt att jag gjort något för att påkalla personens uppmärksamhet, inte heller denna kvällen. Men det som fick mig att inse att jag siktat in mig på Cesar, var att han gick iväg med min tjejkompis. När de kom tillbaka var det tydligt att något hade hänt, och jag kände avundsjukan spira i mig. 

Jag ville ha honom, men jag visste inte hur.

 

Den natt det tillslut hände något, var mellan den sjunde och åttonde juni. Alla som känner oss vet vad som hände, så jag känner ingen anledning till att berätta allt in i minsta detalj. 

Men att han vågade ta ett första steg är det bästa som hänt i hela mitt liv. 

Ingenting har någonsin känts så rätt, så lätt, så självklart. Jag kommer alltid komma ihåg den natten med ett leende på läpparna. Det var en början på något nytt. Något nytt och fint.

 

Nästa gång vi träffades pirrade det i hela kroppen. Jag gick av bussen och där stod han, jag vågade knappt se honom i ögonen. I min nervositet började jag babbla om allt och inget, och han var inte sen att hänga på. Vi promenerade runt i stan, och tillslut hamnade vi på en bänk på ett stängt café utanför Malmö central. 

Där satt vi, pirriga.

Sen kysstes vi. Och det var de finaste och mysigaste kyssarna jag någonsin fått. 

Då insåg jag hur kär jag var på väg att bli.

 

Idag är det drygt fem månader sedan. Och jag blir bara mer och mer kär för varje dag som går. 

Jag kan vara mig själv med honom, som med ingen annan. Jag mår så bra, jag är så lycklig.

Vi är så knasiga, så fjantiga, så underbara tillsammans.

Skulle aldrig kunna drömma om att vara med någon annan än honom, någonsin.