TANKAR.
Har suttit och läst igenom blogginlägg jag skrivit under åren som gått. Hittade detta.
Och insåg att hur dåligt jag än mådde, så var jag ändå lite positiv. På något sätt.
Jag har alltid känt mig ensam och utanför, men jag hade alltid lycka i något.
Och jag påstår inte att jag inte är lycklig. Men det är få saker som gör mig lycklig.
Tidigare har jag alltid kunnat hänga med i skolan, och även om jag kom efter lyckades jag ändå hitta tillbaka till mitt gamla tempo. Om ena dagen kändes som världens undergång, så var alltid nästa dag lite, lite bättre.
Men jag kan inte lita på det längre.
Men jag har hittat tillbaka till tryggheten hos mina föräldrar.
Och det finns saker i mitt liv som gör mig lyckligare än jag någonsin varit förut. Och personen som ger mig den glädjen och lyckan vet själv om det.
Plötsligt är allt så levande. Jag upplever allt i starkare färger - fast att det bara är i gråtoner. Jag är mitt i ett liv som jag skapat åt mig själv. Men jag vet inte hur jag hamnade här. Och det är som att jag inte har någon aning om hur jag ska bete mig, hur jag ska vara.
Jag vill att någon ska nästla sig in i mig, uppleva mina känlor och förstå mig. Jag önskar att vi förstod varandra bättre. Alla. Att man kunde sätta sig in hur andra människor kände, så att man kunde förstå varför de handlar som de gör.
En sak vill jag klargöra. Ibland skriver jag utan att det ska handla om mina medmänniskor. Jag bara skriver medan jag tänker, och det behöver inte betyda att jag tänker på någon jag känner.
Jag pratar med mig själv, och jag låter andra människor läsa mina tankar. Det är ett sätt att ventilera. Jag mår bra av det. Det är alltid en liten tyngd som lättas när jag skriver.
Andra tyngder lättar jag genom att prata med människor som jag bryr mig om, men att skriva är en sak jag alltid kommer att återkomma till. Det ger mig inre frid.
Samtidigt önskar jag att någon kommer att läsa saker jag skrivit och känna igen sig. Jag vill ha uppmärksamhet, jag vill att världen ska se mig.
Det finns en sak som jag har gemensamt med många människor. Vi vill förändra världen. Om jag ens får en enda människa att tänka efter, bli rörd eller bara känna igen sig i mina tankar. Då vill jag göra det.
Jag undrar om alla människor tänker så mycket som jag? Om inte, vad är det som gör att just jag måste dras med alla tankar? Det är ångest och förvirring som skapas i mitt huvud.
Jag återkommer.