Söndagsfunderingar
Hjälp vad jag är stressad. Allt bara flyter ihop till en enda röra.
På fredag jobbar jag min sista dag. Sen är jag arbetslös i lite mer än en månad. Samtidigt som det känns asgött att få vara ledig så är det så jäkla vemodigt att sluta jobba på ett ställe jag varit på ända sedan november förra året. Sjukt tradigt. Det finns så många barn (och kollegor) som jag kommer att sakna, ibland känns det så värdelöst att jag inte kan stanna, jag kastar alla fina barnrelationer i sjön.
Det är så mycket ångest kring att bli arbetslös. Visserligen är jag aktiv i Vikariebanken men det ger ju ingen stabilitet öht ändå. Jag har fått fem veckor, med start i juli, på två olika förskolor här i Oxie. Det är ju i alla fall en början!
Min arbetslösa månad kommer att bli galet händelserik och helt sjukt jobbig. I måndags fick jag reda på att jag fått en plats på distanskursen som jag sökt till, så under hela juni kommer jag att sitta och plugga som en idiot. Kursen är på fem veckor och inefattar hela Svenska 2 (motsvarigheten till gamla Svenska B), vilket innebär att de förväntar sig att man ska jobba på inlämnningsuppgifterna 40 timmar i veckan. Ska i princip beta av varje del på en vecka. Verkligen nervös eftersom jag vet hur kaosigt mitt inre blir när jag jobbar under pressat schema.
Ovanpå allt detta åker jag till Kreta den 21 juni. Det är mitt i kursen vilket kommer skapa ännu mer kaos. Detta betyder kort och gott att jag måste göra fyra inlämningar på tre veckor istället för en inlämning/vecka. Galet. Jag som har så god koncentrationsförmåga (ingen alls, dvs) kommer verkligen fixa detta galant (NOPE).
Det är så himla rörigt alltihop. Jag växlar hela tiden mellan att vara jätteglad över att allt har fixat sig och att nästan vilja gråta för att allt är kaos och inget känns ens i närheten av överkomligt. Såhär typ:
- Jag är så nöjd med att jag fått ett heltidsvikariat som varat så länge, och känner mig ändå ganska glad över att jag trivts så läng, men jag klarar inte av tanken på att jag inte kan vara kvar. Har en känsla av att sista dagen kommer bli väldigt sentimental..
- Jag är så glad över att jag kom in på komvux, men jag har galen ångest över huruvida jag kommer klara det eller inte. Det kommer bli så svårt att hänga med, jag är så dålig på att fokusera. Måste ju hitta ett bra sätt att få mig själv att sätta mig ner och ta tag i saker. Heja mig! Får hitta något ställe jag kan trivas med att sitta på och skriva om dagarna, för att sitta hemma kommer nog ta kål på mig. Har så svårt att hitta motivation när jag har både tv, dator och mobil som distraherar mig från det som är viktigt. Skulle nog egentligen behöva fiska tips på koncentration..
- Att åka till Kreta kommer bli det bästa på väldigt länge, både för att jag längtat efter att få resa med Cesar och för att jag inte varit på solsemester på himla länge och för att jag behöver komma iväg. Dock känner jag mig galet stressad över att jag inte vet i vilken ände jag ska börja planera. Egentligen så vet jag att jag inte har bråttom, men det är inte så lätt att komma ihåg när allt annat är stressigt och allt man kan tänka på är de jobbiga sakerna. Dessutom har jag insett att varken jag eller Cesar verkar ha några "giltiga" vaccin, vilket orsakar oro. Måste ringa och fråga något vaccinställe i Malmö imorgon!
Nä, nu stressar jag bara upp mig ännu mer. Har ont i magen och undrar om jag kommer kunna sova (eller kunna ta nytta av sömnen) inatt. Den tar kål på mig, den här stressen.
Får ta och synda en cigg på balkongen, sen ska jag fanemej sova för det behöver jag!