Magsjukans uttråkan talar.
Jag är så trött på verkligheten. På alla krav som ställs, allt vi måste åstadkomma. Alltför ofta känns det som att vi bara står och stampar, vi kommer ingenstans, vi förblir irrelevanta - ointressanta.
För en minut står mitt liv still. Det känns så. Jag stirrar upp i taket, ut genom fönstret, på meningslösa serier. I timmar. Jag hamnar i en annan sinnevärld, en flytande sådan. Jag seglar runt på meningslöshetens hav, flyende från livet.
Hela tiden vill jag bort, aldrig är jag nöjd. Att vara människa är att hela tiden undra. Om det förflutna, nutiden, framtiden. Om rymden, jorden, mänskligheten. Om meningen, syftet. Hur, när, var, varför.
Det äter upp mig inifrån. Att inte veta, att aldrig få veta, att aldrig någonsin kommer att tillåtas förstå.
Lite läskigt är det, att vi ibland glömmer bort världens storhet. När vi skrattar, glömmer vi allt.