Ensamhet.
Jag tänker för mycket, så är det bara. Och nu tror jag att jag börjar förstå att livet faktiskt inte är en dans på rosor, även om jag tänkt tanken tidigare. Det är mer så, att jag ofta tänkt att - sämre än såhär blir det inte. Men det blir sämre, och nu har jag förstått att jag faktiskt inte har nått botten än, även om jag verkligen mår dåligt.
För vem mår inte dåligt av olycklig kärlek? Det gör ont överallt, och det finns inget jag kan göra för att mildra smärtan.
Ja, som ni säkert har förstått nu, om ni läst tidigare inlägg, är att allt verkligen går i vågor just nu. Kanske är det så livet ser ut, det har jag inte lyckats klura ut än, men det känns som ett helvete.
Så just nu är jag väldans kluven. Känslorna bara snurrar runt, runt, runt i mitt huvud och jag får ingen ordning på något alls. Därför är det svårt att kontrollera allt jag känner, och det kan poppa upp de mest opassande känslorna vid fel tillfälle.
Ibland är jag glad och sprallig, ibland känns det som att jag går på glödande kol.
Klumpen i magen, eller snarare gråtklumpen i halsen, bara växer ibland. Saker kan bli outhärdliga, men det är tur att det finns folk att prata med.
Nu till en annan sak jag går och funderar på.
Det är så att jag har börjat bli jätterädd för att bli ensam. Utan stöttande vänner. Det har i princip hänt förut, och saker känns ungefär likadant som det gjort då.
Jag har aldrig varit helt själv, men jag är en person som alltid umgåtts med folk sådär några i taget olika perioder i livet. Det finns i nuläget bara ett fåtal personer jag pratar/umgås med, som jag verkligen känt länge.
Jag är så rädd att detta nu ska upprepas: att byte av skola och kommun ska få mig att glida ifrån det jag har nu.
Alla människor jag träffat nu i sommar, tänk om alla bara försvinner? Det känns så emellanåt.
Alla, verkligen nästan ALLA, som jag umgås med nu har börjat på Heleneholm. Det är ju självklart att jag kommer glida ifrån lite, men jag är så rädd att förlora alla. Jag kanske bara nojar, men jag är faktiskt fruktansvärt rädd.
För i torsdags, då kändes allt som innan. Innan jag lärde känna alla er underbara. Jag kände mig ensam. Helt, naket, ensam. Och jag vill inte att det ska hända igen.
Nä, nu måste jag sluta tänka på det.
Skriver kanske mer senare..
Emilia