ORKEN, DEN SOM ALDRIG RÄCKER TILL.
Lyssna när du läser. And you'll feel what I feel.
Känner mig typ världssämst just nu. Vill göra bra saker, komma igång med skolgrejer jag ligger efter i och ta tag i hela mitt liv.
Känner mig dessutom typ fulast i världen idag. FY. Och tjock. Blir så himla trött på att inte lyssna på mig själv, trött på att alla andra är så smala och snygga hela tiden. Trött på att alla andra lyckas så bra med allt hela tiden, har så kul hela tiden, mår så bra hela tiden.
Jag orkar inte riktigt just nu. Så är det bara. Och det är så himla svårt att förklara för folk. För det går i så hemska vågor. Om jag mår bra i ena stunden borde väl saker och ting fungera i övrigt? Nej. Absolut inte. Spärren, stresspärren, den sitter där den sitter. I samma stund som jag känner mig det minsta stressad är den där. Förstör allt. Det är inte det lättaste, att komma förbi den. Och det är ju inte precis som att jag försöker så mycket heller. För jag orkar inte. Helt enkelt.
Orkar inte hur jag aldrig har pengar, hur jag alltid måste spara för att kunna göra saker. Och ja, jag vet att det låter girigt. Men jag stör mig som fan.
Jag är trött på att det är så mycket jag känner att jag behöver. Att jag aldrig kan känna mig nöjd. Alltid är det något. Träningskläder, löparskor, hörlurar, festivalen, utlandsresor.
Det tar ju fan aldrig slut. Och så är det den där spärren. Som gör att jag inte orkar bry mig. Bry mig om vad jag äter, hur mycket jag rör på mig. Bry mig om vad jag ändå slösar mina pengar på. Bryr mig om att lämna in skolarbeten jag är flera månader sen med - det är det som är problemet just nu. Anledningen till att jag skriver så mycket. Ännu en anledning till att inte göra vad jag borde. Slösa tiden. Få tiden att gå snabbt som fan. För att sedan känna att nä, nu är jag för trött. Och sen gå och lägga sig med dåligt samvete och äckelångest. Nej, jag orkar inte mer.
Jag orkar inte med mer löften jag inte kan hålla.
Det är nog det som är det jobbigaste ju nu. Att jag gång på gång sviker mig själv och andra på alla möjliga sätt. Att jag lovar mig själv och andra saker som jag aldrig lever upp till. En inlämning till skolan, ett sluta-röka-avtal med mamma och egentligen framförallt mig själv, en nolltolerans mot onyttigheter, ett ansvar i scouterna. Allt är så rörigt. Det är så mycket jag ska göra, så mycket jag måste hinna med. Ta mig tid till. Och jag har ingen ork kvar.
Ibland känns allt mycket bättre. Helt plötsligt. Men bara för en dag, två eller tre, sen kommer svackorna tillbaka. Ja, helvete. Jag slipper ju aldrig. Aldrig.
Och så måste jag säga att, jag saknar honom. Igår och idag har jag tänkt på honom mer än jag gjort på länge, tänk så snabbt tiden har gått nu. Tänk, så lycklig jag var. Och att det aldrig mer kommer tillbaka. Fy, får ont i magen av att tänka på det.
Och nu måste jag verkligen försöka göra något vettigt. Har suttit här i flera timmar och bara gjort en massa annat. Hjälp. JA, FAN I HELVETE, HJÄLP MIG NU.