MIILAPOWER

 

Jag gjorde en ny blogg, ville skriva mycket och kanske nå ut till okända människor. Den var anonym och jag ville inte att folk jag kände skulle läsa och se hur mycket skit jag hade i huvudet.

Aldrig har jag mått så dåligt som de sista månaderna av gymnasiet. Aldrig har jag kännt så starkt att jag bara ville ge upp, direkt. Aldrig har jag heller haft någon så underbar som Cesar vid min sida, och jag kan säga ärligt att jag aldrig hade orkat mig igenom de allra jobbigaste stunderna om det inte var för honom.

 

Jag mår bättre nu, mycket bättre. Men de som känner mig och som ibland tittar in här när facebook ger dig notiser om att jag skrivit något nytt, ni vet att jag skriver som bäst under småtimmarna. Att jag ibland bara måste skriva, att det kliar i fingrarna på mig - och att jag önskar att någon läser det och reagerar. Jag vill nå ut, precis som alla andra vill jag vara speciell.

Jag har aldrig korrekturläst mina inlägg. Möjligtvis någon gång för att rätta stavfel, men jag ändrar nästan aldrig något. Detta gör väl förmodligen att hälften av meningarna är helt grammatiskt felaktiga, and probably I'm not even making sense anways. Det är väl ändå inte så många som öht läser vad jag skriver, så det gör ju det samma. Jag får väl helt enkelt fortsätta leva här i min drömvärld och låtsas att jag skriver något som kan ha betydelse för någon.

En anledning till att jag inte skrivit något här på väldigt länge är att jag helt tappat skrivlusten. Efter nationella proven i svenska som vi hade strax innan studenten fick jag uppvaknande kritik från min lärare, som bekräftade precis det jag alltid undrat över - jag kan inte skriva med ordentlig röd tråd. Detta ledde till ett G i svenska och därmed också en fruktansvärd dipp i mitt självförtroende. Efter att alltid fått höra att jag är duktig på att skriva är det inte särskilt kul att höra. 

Tiden på gymnasiet har varit både en fruktansvärt bra tid och en hemsk jävla skittid.