That´s what keeps me going.
Jag skäms lite.
Men bara lite.
Jag skäms över att tappa kontrollen, att inte kunna styra, och att vara beroende av någon annan.
Och jag känner mig mycket ofta ivägen.
Varför kan inte jag vara en sådär lättsam person?
Varför tänker jag så mycket, och varför låter jag mina tankar styra mig?
Varför kan jag inte släppa all kontroll på ett bra sätt, låta vinden styra min väg?
Varför måste jag vara så okontrollerat kontrollerande?
Varför måste jag vara så beroende av andra?
Varför måste jag försöka få andra att tycka synd om mig?
Varför måste jag kräva så mycket uppmärksamhet?
Varför måste jag vara så närgången, så påträngande?
Varför måste jag vilja göra varenda människa till mina bästa vänner?
Varför måste jag tro att varenda ny människa jag träffar kommer bli min nya bästa vän?
Varför måste jag ha så många förutfattade meningar om folk, så många fördomar?
Och hur kan jag samtidigt vara så naiv och alltid tro det bästa om nästan varje människa jag träffar?
Varför kan jag inte kontrollera mig själv?
Varför kan jag inte ta mig i kragen?
Varför kan jag inte göra något inom tidsgränser?
Varför kan jag inte göra mina läxor ordentligt?
Varför kan jag inte fatta att jag måste bry mig om skolan?
Varför har jag inte bestämt mig för att ta tag i min vikt?
Varför har jag inte tränat på länge?
Varför har jag inte förnyat mitt träningskort?
Varför har jag inte tänkt över min kost?
Varför har jag inte slutat äta skräpmat?
Varför har jag inte slutat äta chips och choklad?
VARFÖR HAR JAG INTE GÅTT NER I VIKT ÄN?
Men hur kan jag ändå vara så lycklig?
Hur kan jag känna mig glad?
Hur kan jag känna mig bekväm i mig själv och mitt liv?
Hur kan jag må så bra ibland?
För jag mår bättre.
Allt har gått mer och mer åt helvete, men jag står kvar här.
Jag har inte skadat mig själv, jag har inte hatat mig själv - inte så mycket i alla fall.
Och på något sätt känns det som ett framsteg.
Även om jag inte har rett ut något riktigt viktigt än, så är jag ändå nästan på väg.
And that's what keeps me going.